November 19, 2016

MORMOR OLGA OCH MORFAR FOLKE

I min bok RESA I TIDEN  (@ Leif södergren 2014) har jag skrivit om mormor Olga och morfar Folke och jag tänkte att den  texten skulle passa bra här. 
(Läs mer i min bilderbok OLGA & FOLKE)













MORMOR OLGA OCH MORFAR FOLKE
Lysholmen på Särö är en imponerande villa som man skall se på håll, ute från havet eller från andra sidan av Lysholmsviken i det egentliga Särö. Och det är avsiktligt det där med avståndet. Morfar hade det i åtanke när han köpte den lilla kala halvön långt ifrån det centrala Särö där han bodde med sin familj. Morfar och mormor hade gemensamt byggt villa Florida 1913 som sommarställe på en av de tomter som hans pappa, grosshandlaren Axel Jonsson köpt till sina barn. 
Morfar och mormor hade således hela släkten väldigt tätt inpå, föräldrarna och morfars alla syskon bodde ju i grannhusen omkring deras. Det var mycket släkt som kom och gick. Vad jag förstod på mormor, blev det lite för mycket av det goda för morfar. Men han hade lös-ningen på deras ”trångboddhet” -- han skulle bygga ett nytt större hus som låg en bra bit därifrån. 
Morfar hade sett sig omkring på Särö efter en lämplig plats för att ett nytt hus och en dag omkring 1915-16, mitt under ett pågående (första) världskrig stod morfar Folke på andra sidan av Lysholmsviken, full av entusiasm och pekade på en kal halvö. Vid sin sida hade han sin amerikanska fru Olga som skulle bli min mormor. De hade träffats i Paris och gift sig utan att hans blivande hustru hade en aning om hur barn kom till världen. Men nu visste hon. Hon hade redan fött åtskilliga barn. 
Morfar var då fortfarande rätt smal och stilig. En kollega till mig berättade att hans gamla fastrar som bodde på Engelbrektsgatan såg min nygifte och stilige morfar gå till kontoret varje morgon  i Göteborg från bostaden på Sten Sturegatan (1909) och därefter Berzeliigatan (1913).  De gamla fastrarna som roade sig med att titta på förbipasserande, brukade säga till varandra: ”Där går han, docke-pojken”. Morfars stiliga drag ärvdes av min mamma och hennes systrar som alla var mycket vackra.  
Och nu hade den stilige Folke och hans likaledes stiliga fru denna dag lämnat barnen hemma och promenerat ned från huset på Bassängbacken på Särö, en promenad på tio minuter tills de kunde se den lilla kala halvön Lysholmen på andra sidan viken. 
Morfar pekade glatt: "Jag tycker vi skall köpa marken därborta" och beskrev ivrigt sina planer att bygga ett hus för familjen. Mormors reaktion var att det var ju bara en kal granitklippa utan ett enda träd – kunde man verkligen bygga ett hus där? Och så långt ifrån den övriga familjen? 
Men morfars entusiasm smittade av sig. Mormor hade även hon ett kreativt och äventyrligt sinne, så det var nog inte svårt att få henne med på det projektet. Dessut-om var det ju bra med ett större hus -- barnen fortsatte nämligen att komma. Det blev totalt nio. 
Vi hörde ofta hur morfar som stilig smal student i Paris hade friat till mormor på Eiffeltornet i Paris och det lät så underbart romantiskt. Morfar Folke lär dramatiskt ha hotat med att hoppa ned från tornet om inte mormor Olga accepterade att gifta sig med honom. Jodå, hon var mycket intresserad. Hon var 18 år men förmodligen trött på att kuska runt i Europa om somrarna med sin mamma vars plan var att ”kultivera” barnen, något som förmögna amerikanare ofta gjorde med sina barn på den tiden. I en tidningsartikel från 1951 citeras mormor:
”På vintern bodde mamma med min syster och mig först i England när vi gick i skola där, och sedan i Paris, då vi var mogna för fransk undervisning. På försommaren kom pappa över till oss och tog oss med på resor till Schweiz, Italien, Spanien, ja över huvud taget runt om i Europa. Och på hösten reste han hem igen. Vi var just inga vackra exemplar på tacksamma barn när vi gjorde våra resor. Svettiga och arga släpades vi från sevärdhet till sevärdhet, från plats till plats – ni skall tänka, så varmt det var att resa mitt i sommaren. Och jag var mycket lycklig, när jag träffat min make och vi gifte oss och jag äntligen fick ett hem att slå mig till ro i.” 
Olga var arton år när de gifte sig i Paris 1909. Det pågick en intensiv debatt på den tiden om man skulle gifta sig mycket ung och Olga och Folke höll på den falangen. Olga slapp nu kuska runt i Europa med sin mamma och syskon i utbildningssyfte och det unga paret kunde nu bilda ett eget hem i Göteborg och på Särö.
År 1918 stod Lysholmen färdigt. När själva huset var byggt, var det dags att bygga terrasser och trappor runt om huset. Matjord fraktades dit och träd planterades, mycket granar av diverse sorter. Ett växthus byggdes och där skördades så småningom mängder av persikor och vindruvor. 
En köksträdgård på 4.000 m2 anlades med breda stengångar. Där fanns även ett hönshus. En lada byggdes nära havet där is som sågats i stora block ur havsisen på vintern förvarades under mängder av sågspån.  Sågspånen var fin isolering och isen höll över sommaren till nästa vinter och användes till dåtidens primitiva kylskåp som hölls kalla utan elektricitet. Ett stort isblock placerades överst i skåpet där det långsamt smälte och droppade  ned i en behållare under.
När el-kylskåpen kom behövdes inte ishuset längre och det byggdes om till en sommarstuga för min frånskilda moster -- på den tiden var skilsmässor ganska ovanliga och föräldrarna tyckte tydligen synd om min moster så hon tröstades med en stuga på en avstyckad havstomt. Inte dåligt!

Morfar var väldigt social, hade massor med vänner och inga ovänner, gillade att jaga, spela kort, fiska och framförallt att äta gott -- gärna en hummer till frukost! Han var jovialisk, okomplicerad och som sagt, mycket omtyckt. Mormor var också lika social, hade nog lite mer kulturella ambitioner (där var de olika) och hade mängder av projekt på gång. Hon var positiv till sin natur, bejakade andra människor och hade en unik utstrål-ning och charm. Hon målade, var med i Röda Korset och Lottorna och tillsammans hade de ett stort umgänge inklusive kungamiddagar när Gustav V bodde på Särö. 
Det unga paret hade när de gift sig köpt färdiga paket eller möblemang för de olika rummen, de gjorde som folk gjorde mest på den tiden -- de var ju bara i tjugoårs åldern. Men allt eftersom de tillsammans läste engelska designtidningar och böcker började de inreda sitt nya hus på ett helt annat sätt. De lät till exempel en lokal snickare göra kopior av gamla engelska ekbord från 1700-talet. De tunga möblerna passade fint in i vardags-rummet på Lysholmen. Det hade först varit herrarnas rök-och biljardrum men byggdes om till ett större var-dagsrum i mörkt trä, bjälkar i taket, blyinfattade fönster och guldtapet. En journalist döpte rummet till ”Tudor-rummet”, men det namnet användes aldrig av familjen. 
Det gamla vardagsrummet som låg i söder blev till en solig salong i ljusa färger som användes dagtid. Det unga paret som båda hade konstnärliga anlag hade säkerligen roligt tillsammans när de byggde sitt hus och specialbeställde möbler i början av tjugotalet. 
Det där samarbetet yttrade sig igen mycket senare, i en mycket mindre skala, när min syster fick ett dockskåp (på femtiotalet) av mormor och morfar i julklapp. Dockskåpen då var ofta fyrkantiga, men de hade byggt om det med ett sluttande tak inklusive en skorsten på toppen. Taket var fint dekorerat med vackert målade tegelpannor. Men mönstret och utförandet var olika på de två sidorna. Jag tyckte att det var lite lustigt, och senare fick jag förklaringen -- mormor och morfar hade jobbat tillsammans på dockskåpet och de hade dekorerat var sin sida av taket. Det var ju kul att de gjorde så och det säger ju en del om deras förhållande, att de tyckte om att jobba konstnärligt tillsammans och hade sina egna identiteter och uttryckssätt. Kanske man måste bli äldre för att se symbolvärdet i detta fina. Det är ju just sådana små saker som ger en talande insyn i deras liv tillsammans.

Lysholmen var det perfekta huset för en stor familj där barnens vänner och föräldrarnas vänner alltid var välkomna. Det fanns många döttrar som skulle giftas bort och naturligtvis firades alla bröllopen på Lysholmen. När äldsta dottern Anita skulle gifta sig byggdes det till en "Stensal" av kullerstenar med tak och golv (blev senare en vinterträdgård och kallades då för ”Stengården”) Det behövdes nämligen utrymme för ett riktigt stort bröllop. Det sägs att det var lokala murare som ganska fritt byggde Stensalen, med mormor som gav instruktioner efterhand hur fönster och valv skulle placeras.


Olga i början på 1930-talet iförd med att ge murarna instruktioner när Stengården byggdes.

Olga i Stengården på äldre dagar med sina oljemålningar.
Mormor hade ett intensivt umgänge med damerna på Särö, som det var på den tiden bland välbärgade kvinnor. Och de tog nog sin plats med luncher och tebjudningar och annat.  Mormor berättade att det var viktigt att imponera på varandra och en dag hade mormor en överraskning för damerna. Hon bjöd på en amerikansk lunch och efterrätten var hemmagjord glass som hon mindes den från sin barndom. Glass på den tiden när folk inte hade frysar, gjordes för hand i en maskin med is som kom från ett ishus, salt och mycket vevande. 
Mormor hade ett minne från sin barndom i Florida när hon satt i kyrkan som låg mycket nära deras eget hus. Hon och de andra barnen längtade efter söndagslunchen som de skulle få när de kom hem från kyrkan. De kunde faktiskt höra gnisslet från glassmaskinen som vevades hemma i köket där de satt i kyrkan. Det gjorde det lättare att sitta still under gudstjänsten. 
Och här på Särö många år senare, vevades glassmaskinen på samma sätt när mormor bjöd på hemma-gjord amerikansk glass. Mormor hade funderat ut att en speciell person skulle servera glassen för att imponera på väninnorna från Särö. Den amerikanske generalkonsuln i Göteborg var bekant med mormor och han hade lånat ut sin svarte betjänt speciellt för denna bjudning. Och utan någon som helst förhandsinformation, dök han upp bland särödamerna till efterrätten och serverade den hemmagjorda glassen med vita handskar. De hade säkerligen aldrig sett en svart man så den bjudningen blev minsann minnesrik för dem. Många poäng för mormor Olga. 
Under andra världskriget kunde inte mormor resa till Florida vilket hon gjort ganska regelbundet tidigare så förmodligen var huset ofta fyllt med hennes väninnor och deras välgörenhetsverksamheter. Kanske det inte fanns plats på Lysholmen för morfars manliga vänner med så mycket damer där -- jag hittade en av morfars många anteckningsböcker där han beklagar sig över alla mormors väninnor som fyllde huset. 
Barnen hade också vuxit upp och det fanns inte så mycket mer att göra rent praktiskt på Lysholmen så morfar blev nog lite rastlös och vände därför blicken åt ett annat håll. Precis som när han köpte marken till Lysholmen och ville förändra sitt liv, så tänkte han i samma banor nu. 
Han köpte ett torp i Fjärås 1946 som sedermera kom att kallas Mååtorp efter Mååberget i Fjärås. Det blev hans stora passion livet ut – en herrarnas högborg där de kunde jaga och spela kort, biljard och bräde hur mycket de ville och damerna kunde härja fritt på Lysholmen.


Olga och Folke njuter av vårsolen utanför köksingången på Mååtorp - tidigt 1960-tal
Mååtorp var från början bara en liten stuga med ett sovrum och en lada, men den byggdes snabbt till 1948 med en länga bakom huvudbyggnaden. Längan byggdes med en speciell hålsten (Bosse-stenen uppkallad efter hans son Bo-Erling), som var lokalt tillverkad vid Fjärås cementgjuteri och morfars egen uppfinning. Han lär ha fått snilleblixten när han låg på Varbergs lasarett. Det hela var ett experiment som följdes av Chalmers om man får tro alla tidningsartiklar från den tiden. "Bosse-stenen" blev nog inte den försäljningssuccé som morfar kanske hade hoppats på. Hans ide’ byggde på att isoleringen i form av "Kramforsplattor" som enligt de bilder jag sett, ser ut att vara lika stora som tegelstenar, stoppades ned i hålstenens ihåligheter. Tillverkningen av Kramforsplattan upphörde 1951, tre år efter morfars byggnation. 
I den nya längan fanns sovrum, kök och ett litet badrum samt bastu i källaren. Det ursprungliga huset blev till en enda storstuga med bjälkar i taket, betsade möbler, bruna engelska chesterfieldsoffor i läder, samt en magnifik förhöjd öppen hörnspis med perfekt drag. Det var enormt mysigt, rustikt och väldigt jaktbetonat med uppstoppade örnar och rådjurshorn på väggarna. Överallt fanns antika kopparkärl som morfar samlade på. 
Min ingifta morbror Sven tillbringade många helger med sin svärfar på Mååtorp där de åt gott, jagade, och spelade kort eller bräde. De var mycket olika till sättet, men mycket goda vänner. Tillsammans ägde de sex jakthundar som fanns permanent på Mååtorp.
Utomhus byggdes en hundgård för jakthundarna, en damm, hönshus, ett hus för gäss, och ett hus för ankor samt två jättestora vedbodar. En stor köksträdgård och fruktträdgård anlades, enorma mängder vårlökar planterades, och skogen blev till ett fint välansat promenadstråk med rhododendron och azaleor i olika färger. Det var en färgsprakande blomsterprakt på våren. Morfar var nu rätt korpulent och blev lätt andfådd och då kunde det vara bra att sätta sig ned på de många bänkarna som han placerat ut strategiskt längs skogspromenaden. En klunk konjak från den medhavda pluntan var alltid bra medicin. Det fanns mycket vackert att titta på och under jakten var bänkarna (alla var numrerade) bra när man satt pass. 
Det var garanterat mycket folk på Mååtorp, både jaktvänner, familjen och andra vänner. Både mormor och morfar var gästfria och generösa. Och morfar hade varit klok nog att ta med sig Linnéa till Mååtorp, den kortväxta och muskulösa kokerskan som ju också gillade att jobba i skogen, koka mat till hundarna, brodera namnet "Mååtorp" i korsstygn på alla lakan och handdukar, samt städa och laga mat. Kunde morfar ha en bättre hushållerska? Och kunde man bli bättre undfägnad någon annanstans? Knappast. 
Morfar jagade, var en mycket bra skytt, så det fanns alltid kött i frysen, morfar var bland de första att skaffa frys, en exklusiv nymodighet på den tiden. Den hade märkligt nog ett lås på dörrhandtaget. Det var bara Linnéa som hade nyckeln dit. Den var alltid proppfull med kött från jakterna, svamp från skogen, bär från trädgården och annat gott som Linnéa hade lagat till. Det dök alltid upp gäster och naturligtvis skulle alla som kom in genom dörren stanna och äta. Även de som dök upp rent spontant. Mormor och morfar visste att Linnéa kunde trolla med knäna så man var alltid lika välkommen. 
Linnéa  med min mamma Gunilla på 1950-talet
Mormor och morfar samsades om Linnéa. Men naturligtvis bodde inte morfar hela tiden på Mååtorp, och mormor bodde också på Mååtorp så det blev en blandning. Ibland hyrdes Lysholmen ut till en familj Lewenhaupt från Stockholm och då bodde mormor och morfar på Mååtorp. Familjen Lewenhaupt lär ha haft besök av prinsessan Sibylla och därför kallas än idag ett av sovrummen på Lysholmen för ”Sibyllarummet”. Jag har en känsla av att Linnéas främsta lojalitet var mot morfar, kanske bara för att han hade så många kul projekt på gång som Linnéa gillade, hon gillade ju också att arbeta i skogen och med annat praktiskt arbete. När morfar dog, och mormor behövde henne, var hon lika lojal mot mormor. Linnéa gillade att vara den som klarade av allt och att styra sin egen sfär. Hon storvägrade hjälp av någon annan. Linnéa hade en otrolig kapacitet, men tilläts att ha sina utbrott då och då. Det var bara att vänta ut henne. Hon var ju så otroligt värdefull. Hon låste alltid sitt rum, hon hade en nyckel runt halsen och tillät ingen se hennes rum. Hon var vida känd för sin goda mat som tillagades på en vanlig 60 cm bred spis, på Lysholmen eller Mååtorp. Att göra middag till trettio personer var inga problem alls. Vi barn fick säga du till henne, den enda vuxna som uppmuntrade det. Hon var verkligen en personlighet som vi barn både älskade och hade enorm respekt för. 
Linnéa var onekligen sin  sin egen person, och det var synd om henne när en journalist från VÅRT HEM Special Nr.44 1951 gjorde ett reportage ”Hos Jonssons i Götet” och samtidigt gjorde sig lustig på Linnéas bekost-nad. Linnéa lär ha exploderat ordentligt och hotat med att sluta. Journalisten skrev så här: 

”Skall man berätta om Lysholmen så måste husets tomte med i något sammanhang. Linnéa heter hon och huserar i köket och det är inte bara hennes tacksamma husbondfolk som tycker att hon är en riktig tomte när hon vakar till sena natten för att ta emot herrn och frun när de varit borta på bjudning eller stiger upp i ottan för att baka kakor att bjuda gästerna på till morgonkaffet. Linnéa tror själv också fullt och fast, att hon är av tomtesläkt. Hon är från Falkenbergstrakten, och talet i bygden säger att hennes släkt härstammar från tomtarna. Som en liten tomtegumma ser hon också ut, när hon kryper upp i spisen i familjens jaktstuga i Fjärås, tar av sig strumporna och kurar ihop sig för att sova! Hon sover nämligen i spiselvrån och gjorde hon det inte, skulle antagligen alla jaktvännerna undra om Linnéa inte var frisk, så vana vid den lilla tomtemoran har de blivit.” 
  Allt detta var naturligtvis en massa strunt som journalisten fantiserat ihop. Linnéa hade släkt i Varberg och Falkenberg och de visste att hon var en utomordentligt duktig kokerska. De måsta ha undrat vad i all sin dar detta var frågan om. Jag förstår att Linnéa var förolämpad in i själen.
På Mååtorp fanns en lada i rät vinkel till huset och den var ombyggd till ett stort biljardrum, kontor. I ett litet rum fanns Linnéas sovrum. Betonggolvet var målat i en tegelnyans och Linnéa hade med hjälp av en tegelsten som mall, legat på alla fyra och med grå färg målat ”fogar” så att golvet fick ett tegelstensmönster. Väldigt dekorativt. Men ett sådant jobb. 
För att morfar skulle kunna ha stora middagar även på Mååtorp, tillverkades stora fanerade björkskivor som lades ovanpå biljardbordet och därmed kunde upp till trettio personer sitta runt det stora fyrkantiga bordet – det var vackert på våren med björkskivorna, hand-tryckta allmoge-bordstabletter i ljusa färger, mässingskandelabrar, och en antik mässingsvåg i mitten av bordet med blomsterdekorationer i form av vårlökar och utslaget björkris på varje vågskål. Runtom bordet stod  antika mässingsringklockor som bordsdekorationer. 
Bordet var ett biljardbord med skivor lagda ovanpå och var därför betydligt högre än vanliga matbord, men det fanns alltid en lösning för min kreative morfar. Ett fyrtiotal stolar med rotting i ryggen och plysch i sitsen inköptes från ett kontor i Göteborg. Under varje stolsben skruvades en 4 centimeter hög dörrstopp av gummi. Så stolarna kom i rätt höjd till bordet. Bra lösning, förutom att kortväxta damer fick sitta med fötterna väldigt högt upp i luften. Men kanske bättre än att sitta med hakan på bordsskivan.

Morfar tyckte nog att det var onödigt med två hus, och hade avancerade planer på att sälja Lysholmen. Jag minns detta väl eftersom jag råkade höra mamma ge sin pappa en rejäl utskällning på telefon (mamma skrädde verkligen inte orden) när hon fick reda på hans planer. Hur kunde han göra så mot mormor? Hur kunde han förpassa henne till att bo mitt i skogen? Hon som älskade sitt Lysholmen! Morfar fick sig en rejäl avhyvling (förmodligen av de andra syskonen också) och han backade. 
Det blev ingen försäljning. Och väl var det. Morfar dog långt före mormor och mormor hörde nog bäst hemma på Lysholmen även om Mååtorp var nog så trevligt. 
Sista gången jag såg morfar, var han ute i skogen med en yxa i handen och hackade sönder smågrenar på en stubbe (idag skulle man kanske använt en kompostkvarn) för att göra skogspromenaden fin. De större kvistarna ordnades till buntar (speciellt verktyg fanns för det) med snöre om. Dessa lades sedan i imponerande staplar i en av de stora vedbodarna som byggts av avbarkade, impregnerade klenare trädstammar. 
När morfar först köpte Mååtorp hade Linnéa varit suverän på att barka av de mindre träd som användes som byggnadsmaterial till vedbodarna som låg i anslutning till huset. Kvistbuntarna som morfar och Karlsson tillverkade i en speciell ställning, gjorde det otroligt lätt att få igång en brasa i storstugan. Man bara hämtade in en sådan bunt som var torr som fnöske och tände på. Därefter lade man på större vedträn som fanns i ytterligare en stor vedbod. Det brann som bara sjutton. 

När jag beskriver allt som morfar företog sig blir jag imponerad av hans entusiasm och aktivitet. Mormor var likadan, fylld av samma energi i diverse aktiviteter. Tillsammans hade de ett stort och starkt inflytande på sina barn och barnbarn. När min moster Anita åkte på bröllopsresa var mormor sysselsatt med att möblera deras lägenhet och köpte bland annat in mycket exklusiva sidengardiner till deras vardagsrum, som den välbärgade maken fick betala, men tydligen var de en fin investering. 
Vi hade mycket möbler i vår lägenhet på Vasagatan som mormor köpt begagnade men renoverat, målat och ”antikat”. Hon gjorde loppisfynd långt innan det blev modernt. På min pappas 40-årsdag kom en lastbil till vårt sommarstuga på Hovås med en vedbod som morfar byggt på Mååtorp. De två hjälpte  familjen på många olika sätt. 
När min moster blivit gravid och fadern till barnet inte tänkte gifta sig med henne, åkte morfar och mormor till Stockholm på en övertalningsexpedition. Mamma påstod att morfar hade med en pistol, men den behövdes nog inte användas vad jag vet. Det blev ett giftermål i alla fall. 
Ja, både mormor och morfar var båda färgstarka individer som satte sin prägel på familjen på olika sätt. Under andra världskriget när det rådde matransonering skickades mat till barnen som inte bodde hemma. Utan äggen från Lysholmen hade mamma som arbetade på ett kontor i Stockholm, inte klarat sig skrev hon tacksamt i sina brev hem till föräldrarna på Särö. I ett brev bad hon även att mamma Olga skall skicka henne en förläng-ningssladd och en dubbelkontakt. Sådana saker var det tydligen också svårt att få tag på under kriget.

Morfar var övertygad att han skulle överleva mormor som hade hjärtproblem och hade varit nära döden en gång när hon var femtio år. Men det fanns mediciner för hennes hjärta och hon överlevde honom med 17 år, och dog 88 år gammal. På den tiden talades det inte så mycket om kolesterol och morfar med sin enorma matglädje som stimulerades av Linnéas goda mat (mycket smör och grädde) levde farligt och dog när han var 74 år gammal av en stroke. 
Mormor hade dåligt samvete för att hon lämnat morfar ensam på Mååtorp mitt i skogen den vintern han dog. Hon hade åkt till Florida. Fyra av mormor och morfars barn hade emigrerat till USA (mormors hemland) och förutom dem och barnbarn hade mormor två syskon där. Hon ägde dessutom, tillsammans med sina två syskon en del fastigheter samt familjens gamla hem Greenfield Plantation, en stor egendom med djung-elliknande, oigenomtränglig grönska. 
Det var inte första vintern hon tillbringade i Florida.Hon brukade åka med Svenska Amerika Linjens frakt-båtar, från hamnstaden Göteborg via en massa andra hamnstäder till hamnstaden Jacksonville. Fraktfartygen hade några hytter för passagerare och mormor kunde fylla hytten med presenter och annat i båda riktningarna vilket uppskattades av familjen på båda sidor. 
Det var många månader som mormor var borta varje gång när hon reste till Florida och hon var en kvinna som efterlämnade ett tomrum när hon försvann. Jag kan tänka att morfar protesterade varje gång mormor reste, och just en gång, inte långt innan han dog, hade morfar protesterat extra starkt och ville att hon inte skulle åka. Han var ju väldigt korpulent och kanske han hade föraningar av något slag. 
Mormor hade nog tagit för givet att morfar skulle finnas på plats som vanligt när hon kom hem från Florida. Hon var definitivt inte förberedd på det som hände. Hon kände sig väldigt skyldig och hade en jobbig tid innan hon fick balans på tillvaron igen. Mamma och min moster Anita flyttade ut till Mååtorp med mormor och bodde där några månader som stöd.

Linnéa hade gjort i ordning garaget på Mååtorp till ett kapell där morfar låg i vad som tycktes vara evigheter. Morfar var rädd för att läggas i jord och bli uppäten av maskar och hade ett önskemål att kistan med hans kropp skulle ligga i en igensvetsad zinkkista som i sin tur placerades i en betonggjuten grav med lock. Det tog månader att göra allt detta och mamma och hennes syskon var oroliga för mormor som tillbringade så mycket tid med morfar i kapellet. Det hela var inte utan dramatik. Mormor hade vid något tillfälle rotat i kistan där morfar låg och upptäckt att nedtill låg morfars kropp på halm, så det blev ett himla liv och allt fick göras om med riktig madrass och pyjamas och Mååtorps egna lakan med monogram. 
När morfar till slut begravdes valde mormor de här orden på morfars gravsten:  
”Folke Jonsson 1886-1961. Älskad av alla”. 
De som kände morfar förstod precis vad mormor menade. Men för dem som inte levde under den tiden, eller inte fått tillfälle att lära känna morfar och dit inkluderar jag mig själv, behöver man lite mer detaljer för att förstå människan. Jag har publicerat morfars brev till mormor och de är mycket passionerade. Han öppnade sitt hjärta och lät verkligen mormor veta hur mycket han älskade och saknade henne när hon reste iväg till Florida på vintrarna och var borta i månader. Breven hösten 1913 är särskilt rörande. Det var de breven som fick mig att vilja publicera hans brev förutom att de var så otroligt välskrivna.
I morfars brev till mormor lär man känna en far som tar hand om sina barn med kärlek, bygger en snöfästning på Lysholmen med dem, spelar kort och biljard med sin son när han kommer hem från jobbet. Han tar med barnen in till Göteborg och köper kläder, och berättar om detta för mormor detaljerat i sina vackert skrivna, alltid daterade och med en läslig handstil, brev som ofta blev mycket långa. Han är en rörande intresserad och engagerad make och far. Breven till barnen är mycket kärleksfulla. Människor som minns morfar idag berättar om en genuint vänlig människa som inte hade några fiender. 
Den finaste beskrivningen av morfar Folkes personlighet skrev hans systerson, den begåvade Per-Axel Atterbom, släkt med skalden Per Amadeus Atterbom, och jag återger i helhet, hans fina ord:

Svenska Dagbladet 24 mars 1961: Folke Jonsson in memoriam.

Det finns människor, som i sina liv tycks förverkliga en syntes mellan himmel och jord. De är bundna till det ena men ger ett återsken av det andra. Folke Jonsson var en av dessa utvalda. Livet var slösande givmilt, men också g e n o m honom. Han levde livet här på jorden intensivt och med stor glädje av vad jorden gav. Men han gav också med samma slösande givmildhet åt andra. Han gjorde inte skillnad på person. Vem som kom i hans väg gjordes delaktig i det goda han själv njöt. Han var en god vän att lita på. Hans hjärta och hans hem stod alltid öppna för alla. Hans ord var fast liksom hans handslag. Tvetalan och förtal var oförenligt med hans uppriktiga väsen.
Hans livslust räckte till allt och för alla. Vad han tog hand om skötte han väl. Han satte pris på att göra det bästa av allt vad han föresatte sig att göra. Samma stormande livslust och intensiva omtanke genomströmmade hans verk vare sig det gällde barnens framtid, vännernas trivsel, en arbetsuppgift, ett samkväm, en jakt eller nyodling av ett stycke skogsmark.
Han var förvisso en av de utvalda som in i det sista bevarade gosselynnet och ungdomens friska verksamhetslust. Antikens vise höll före, att den som gudarna älskar får dö ung. Folke Jonsson fick gå ifrån sin levnads stora fest medan han hade roligt. Han lämnade den med en ynglings ofördärvade sinnelag, men också med en ynglings ljusa, friska mod och förtröstan. Hans minne skall leva stärkande och manande för många. Frid över det. 

Särö den 23 mars 1961. P.A Atterbom.

Mormor överlevde morfar med nästan tjugo år. Mååtorp såldes cirka sju år efter morfars död. Det var mycket svårt att hitta en köpare till Mååtorp, men det lyckades till sist. Det var långt ifrån vad morfar hade hoppats på när han 1950 skrev han ett ”testamente” för Mååtorp som gick ut på att det skulle bli en slags stiftelse, inte skulle säljas på 100 år och vara en park som allmänheten hade tillgång till.  Men så blev det alltså inte. Mååtorps möbler placerades i ett av de större sovrummen på andra våningen på Lysholmen som förvandlades till det rustika ”torprummet”. Det blev ett kärt andra vardagsrum för mormor, nära och bra till mormors sovrum. 

Mormor avslutade sina dagar på sitt kära Lysholmen som morfar en gång verkligen lagt ned sin själ i,  med ett av rummen som starkt påminde om morfars älskade Mååtorp --  tillsammans med den trogna Linnéa som precis hade krafter kvar att hålla skeppet något så när flytande. 

Men det gick. Precis.

November 11, 2016

RÖDA KORSET PÅ SÄRÖ


.............................................................................................................................................................
Detta är ett av många klipp som jag fann i min mamma Gunillas papper. Tyvärr är de sällan daterade, men man får gissa sig till lite grann. När Gustaf V firade sin 85-årsdag var det till exempel 1943 (se nedan).  På den tiden var det ett väldigt fjäskande för kungen, men det var ju andra tider då......
Leif Södergren
.............................................................................................................................................................