MORMOR ANITA PÅ LYSHOLMEN

Min mormors mamma hette Anita Ball och var släkt med president Georg Washingtons mamma. Hon bodde hos Olga och Folke på Lysholmen under längre perioder. Här fanns ju så många barnbarn också!
Hon var ganska allvarligt lagd och läste mycket. Min mamma och hennes åtta syskon pratade gärna med sin mormor och de gick oftast därifrån med en slant i handen. 
Folke tyckte mycket om sin svärmor Anita (hon hade stöttat Olga Och Folke så de kunde gifta sig) och han skrev till Olga som var med sin mamma på resa i Frankrike att Anita var välkommen att bo hos dem och att han designat en  privat flygel för sin svärmor. Den skulle ligga på berget bakom köket och ha en anslutning via andra våningens vid badrummet/borstrummet. Men tyvärr blev Anita Ball sjuk och det gick aldrig att genomföra.

När mormor dog, fick jag två jättestora handgjorda böcker med urklipp som hennes mamma Anita Ball hade tillverkat.

Böckerna är täckta med ett svart tyg och uppenbarligen handtillverkade.

Det svarta omslaget är sytt fast på insidan med svart tråd..

Denna bok kom till under första världskriget och här ser vi kvinnor som tagit männens arbete på en farm in Missouri, USA.

Det var väldigt ont om mat som ju ransonerades och då var det vanligt att folk skaffade sig höns.

Min morfar sköt fiskmåsar och lade dem i mjölk för att ta bort fisksmaken -- de serverades sedan som kyckling.

Här kan man lära sig en ny dans.

Hur man bygger intressanta garage - något som en välbärgad dam kan vara intresserad av

Kriget håller igång industrin i Pittsburg.

En listig tjuv som har en tredje arm som stjäl!

Annons för silke-strumpor -- långt innan nylonstrumporna.

Sentimental hemmascen.

Lite mode.

Något som hon gillat.
Hon klistrade in nya  urklipp ovanpå gamla.

Dåtidens skivartister. (Stenkakor)

Maskerad-kostymer

Bomull används vid telefontillverkning säger denna annonsen.
Anita Ball var intresserad av allt möjligt och dessa urklipp är bara några få utvalda.

RÄDDAD!

Olga Jonsson
Kinesiskt motiv målat på baksidan av en glasskiva
.

En dag för väldigt många år sedan på Lysholmen låg denna tavla på tork i köket, förmodligen nära spisen. Olga var nog otålig att få den torr. Men hon skulle tänkt sig för. In klampade nämligen trädgårdsmästaren Adolf med en spann potatis som han satt rakt på tavlan som låg på tork nära den varma spisen.

Tavlan sprack och Olga tänkte kasta den, men tavlan blev räddad av Lasse Eriksson från Berntssons Speceriaffär som råkade vara där just då. Han tog hem den och lagade den. Så den finns bevarad till eftervärlden. Och det var bra gjort av honom. 
Olga målade kinesiskt lack och det finns en del möbler bevarade, men denna typ av målning på baksidan av en glasskiva -- det finns ingen sådan bevarad (förutom denna räddade tavla). Tack Lasse! Och tack Christina, hans dotter som skickade ett foto på tavlan som blev riktigt fin i hoplimmat skick.

1940: BEREDSKAP PÅ SÄRÖ -- LOTTORNA BJUDER KUNGEN PÅ KAFFE

Mormor Olga håller ett skuggande paraply över kung Gustav V
De samtalar om något, vad vet vi inte. 
Kan det vara om det pågående kriget i Europa?
Jag tyckte det var ett trevligt, lite informellt foto, inte så poserat.

Det gällde att vara beredd på att Sverige kunde bli inblandat i ett världskrig.
På Särö rådde beredskap. Kung Gustav V gjorde ett besök denna soliga dag.

Lottorna
(Ellen Ankarkrona och Olga Jonsson samt Elsa Schwartz till höger)
 tog väl hand om Kungen.
Mannen till höger är  kabinettskammarherre James Keiller.
Kungen brukade bo hos honom i villa Gövik om somrarna. 

Lottorna bjöd kungen på fika i solgasset.
Min mamma Gunilla sitter längst till höger, närmast kameran.

Och sedan klev kungen in i sin Caddillac och kördes hem.

Men innan kungen åkte skulle alla fotograferas som minne av kungens besök.
Alla som var med fick var sitt foto och kanske till och med ett med kungens autograf i hörnet Dessa kort prydde många hem på Särö.

Olgas nittonåriga dotter Gunilla Jonsson (min mamma) har ett trevligt samtal med de inkallade. De ser ut att trivas tillsammans.

LYSSNA PÅ MORMOR OLGA

Påsksöndag 1963 på Lysholmen.

Mormor Olga spelar piano för sina barnbarn. Hon berättar lite från sin barndom. Hon var född 1890 i New Mexico och upplevde både indianöverfall och diligensrån. 

Påsksöndag 1963 Middag på Lysholmen

Olga, 73 år har bjudit in sin väninna Dagmar Ewert som bodde på Särö.

Vid middagen fanns även Eva Olsson,  Anitas barn, Stella, Camilla och Christel samt Charlotte dotter till Sonja och Gunillas barn, Leif och Ann. Kanske någon mer.

Jag (Leif) hade en Phiips rullbandspelare som jag satte på under middagen och när bandet börjar är samtalsämnet punktlighet och Olgas dotter Anita som var mycket av en perfektionist, men helt hopplös vad gällde att passa tider.

Det drabbade många som framgår av samtalet.

Sedan talas det om borttappade smycken om tjänstefolk och sedan om familjen Broström och Annabella som i trots körde ensam till Lundsberg. 

Sist är en snutt av mormor Olgas berättelse om sin barndom.

ABOUT GRANDMOTHER OLGA AND HER LAST WISHES

Grandmother Olga was always dressed with flair and elegance. When she and Folke, her fiancee, discussed their wedding plans in 1909, she wrote that she was contented to be married in ordinary travel clothes. Was it really necessary with a wedding dress, she wrote to Folke. Her mother and her future husband both persuaded her that a wedding dress was a must. 

Olga was actually very unassuming and no-nonsens as regards herself. 

In the papers I received when my mother passed away, there were several similar, undated  “My last wishes” documents and her words are interesting (I have chosen one she wrote, probably in her early seventies) 

They show a lot of her character:

“I’ve lived a long life and am thankful for that, God has been kind to me but there’s always an end to what ever begins. And this we must clearly see and I’m no longer afraid and I’ve made my up my mind and will make it quite plain: 

I will not have an old fashioned funeral, no flowing veils or sorrowful moans, no pall bearers, black and foreboding. No shiny high hats and flying tails. No wreathes of any kind. My coffin I want to be of unfinished pine made by a local man — no padding, no finery, no lining of any kind, just make up my bed as you’ve always done, two sheets, a pillow and a blanket of wool, my night gown, my bed jacket, my pink socks of wool.

The ceremony in the Saro church, only soft music, "Ave Maria", "Gymnopedies" and "Nearer My God to Thee". No wreaths from friends, no flowers, instead, ‘remember Särö Red Cross’.

My life may be long, it may be short, but when the time comes I’ll look and I’ll search for the God I’ve always known. He’s helped me through sorrow and worries untold. He’s shown the light through the darkest clouds. I’ll find him somewhere I’m sure.”

GOD JUL FRÅN SÄRÖ

Denna hälsning år 1977 kom på ett stort kort från Linnéa på Lysholmen till min syster Ann.
Det var året innan mormor Olga dog.
Det är ett kort av järnvägsstationen vid Särö Västerskog
Konstnär: Kjell Walter

1909 - 1949 -- OLGA OCH FOLKE FIRAR 40 ÅR TILLSAMMANS

1909-1949

OLGA OCH FOLKE

Sonen Billy gratulerar föräldrarna Olga och Folke till 40 lyckliga år tillsammans 

med en dikt på 50 verser

Plats: Mååtorp Fjärås

År 1949

BRÖLLOP PÅ LYSHOLMEN 1935

Olga och Folke har all anledning att vara nöjd denna dag i september 1935. Deras dotter Sonja gifter sig idag med Hans Lund. 
Han kommer från en "fin familj" som man sade då. Hans pappa Peter Andreas Lund bodde på det fina godset Lerchenborg i Danmark. Året innan gifte Olga och Folke bort den äldsta dottern till Sven Hansson, också han från en "fin familj".

Visserligen härskar den stora depressionen men Olga och Folke har klarat sig bra, de har råd att gifta bort sina döttrar i stil och de har renoverat Lysholmen några år innan, biljardrummet byggdes om och gjordes till ett stort vardagsrum i engelsk Tudorstil. Det gamla vardagsrummet blev en "salong".

Återigen används "Stengården" för bröllopet. Den byggdes året innan till dottern Anitas bröllop.

Det är mycket fina gäster från Danmark.
Intressant att se vilka som var bjudna från Särö.
Bilderna nedan är förstoringar.

Fem år senare…..

Alla har anledning att vara glada denna dag. De vet inget om det annalkande kriget (Andra Världskriget) fyra år senare.

Och ingen kunde ju ana att den unge brudgummen skulle dö redan 32 år gammal efter sviter i finsk-ryska kriget där han deltog som frivillig. Många andra svenskar hjälpte Finland på det sättet.

TIDIGT LYSHOLMEN 1918

Tidigt Lysholmen innan trappor och murar byggts.
Man anar den kala klippan som Lysholmen byggdes på.

Här ser man trapporna och murarna färdiga.
 I rät vinkel till matsalen går en mur av kullerstenar. Den skiljer köksingången från trädgården.
Stengården kommer att byggas här med denna mur som ena sidan, sexton år senare för att gifta bort Anita 1934, Sonja 1935 och Mary 1937.

Denn bilden måsta vara tagen efter 1934 då man ser att Stengården byggts till (vänster)

EN DANSK REPORTER PÅ BESÖK HOS OLGA OCH FOLKE PÅ LYSHOLMEN 1939

Olga dirigerar byggnationen av Stengården på Lysholmen.

En journalist från Danmark besökte Lysholmen 1939. Hans skrev bland annat om hur Stengården kom till, fast han kallar den en Vikinghall.
Olga och Folke skulle ha 140  bröllopsgäster till dottern Sonjas bröllop. Hon gifte sig med dansken Hans Lund. 
De ville absolut ha bröllopet hemma så de byggde till en Viking hall (blev senare Stengården). Det samlades ihop massor med kullerstenar och så satte murarna igång. Det hela verkar ha varit rätt improviserat enligt journalisten och det var det säkerligen.

Den var egentligen till dotterns Anitas bröllop som Stengården byggdes 1934. Sonja gifte sig också i Stengården, men först året senare. Men det var ju en dansk reporter som ville framhäva den danske brudgummen, godsägaren Hans Lund, son till hovjägarmästaren Peter Andreas Lund på  godset/slottet Lerchenborg i Danmark.

Folke serverar snaps så att bygget skall bli färdigt till dotterns bröllop.

De hade bara 6 veckor på sig att få det hela färdigt.

Reportern skriver att Folke tog honom på en tur runt Särö i sin stora röda Buick RoadMaster som förmodligen såg ut så här:

TAG ÅNGLOKET TILL SÄRÖ

När Olga och Folke byggde Lysholmen 1918 fanns redan järnvägen och passagerarna följde nog med stort intresse vad som reste sig på andra sidan viken. 

Lysholmen hade utsikt över banvallen på andra sidan viken.
När tåget lämnat Munkekullen och gick in i kurvan innan ankomsten till Särö Västerskog, visslade ångloket och man hörde och såg allt detta från Lysholmen

På andra sidan slingrade sig tåget fram längs strandkanten innan det kom fram till Särö Västerskog. Det var rätt trivsamt att se röken från tåget och höra ångloket frusta och visslingarna. Det var ju annars så tyst.
Här har tåget lämnat Särö Västerskog och stoppar vid första hållplatsen, Munkekullen fär att sedan stanna vid Släp station. Det var här de förmögna Säröborna steg på tåget  när de åkte in till arbetet. Folkes pappa Axel Jonsson åkte frekvent fram och tillbaka under sommarmånaderna. Men så hade han och de andra fina herrarna väldigt bekväma stolar…
De förmögna herrarna som1901 stiftat järnvägsaktiebolaget Göteborg-Särö var August Wijkander, C.A Kjellberg, August Carlsson, Em. Fischer, Axel Jonsson, H.L Ygberg A,O Wilson och Bertil Wijk.
De var alla garanterade sin egen läderfåtölj på tåget. 
Ingen annan vågade ta deras stolar.


Axel Jonsson kunde läsa tidningen i lugn i den egna läderfåtöljen.

Vad skönt att slippa ta ångbåten. Den hade pensionerats.
(Bilder från "Säröbanan" av Nils Rosengren, Erik Sundström och Bertil Thulin)

Den enda möjligheten att komma till Särö innan tågförbindelsen kom 1904, var med ångbåt. Nedan ser man ångbåten Tessin vid Särö Västerskog. Resan tog två timmar, mot tågets en timme och en kvart.